Om MIN o t r o l i g a klantighet.

Snart är det nästan såpass att jag kan konkurrera med Johan om vem som är klantigast. Smidig är jag då inte; den senaste timmen har jag pendlat mellan desperation, panik, ilska, uppgivenhet och frustration.

I lördags svängde Oscar och jag förbi mamma för att jag var tvungen att hämta alla mina ridkläder som jag skulle komma att behöva idag. Jag la allt i bakluckan och fine fine. Sen när vi kom upp till pappa så hade byggjobbarna som jobbade på vår f.d. skorsten parkerat så att de blockerade vår uppfart. Jag gick ur bilen och bad dem flytta på sin bil lite tillfälligt så vi skulle komma in. Sen gick jag in i huset.

So. Någon som upptäckte en miss i den historien? Mja, jag upptäckte den först idag när jag skulle packa ihop ridkläderna. De låg ju kvar i bakluckan. I bilen. Som min styvmamma har inne i stan. Faaaaaaan.

Ovanpå allt gick det inte att få tag på styvmor. Därav paniken och desperationen. Hinna in till stan och sen ut till Lapplands Väsby. Hej o hå vad kul. DESSUTOM så hade jag glömt mina nycklar hos mamma så innan jag kunde åka nånstans alls måste jag gå dit och hämta dem och sen tillbaka till pappa för att låsa dörren. En halv fysisk omöjlighet.

Alla mina problem är dock lösta nu. Jag har cyklat och hämtat nycklarna. Styvmor svarade i telefonen och är nu på väg hem. Thank god. Men det får bli sms-biljett ner till Sollentuna station. Hua. Man kan inte få allt.