Jag har börjat fundera lite på om jag är lite sen i utvecklingen. Det känns som att jag är kvar i puberteten eller nåt. Mitt humör svänger ungefär varannan sekund och asså livet är fett orättvist och alla är emot mig. Nej, inte riktigt så men lite, ibland. Det vore kanske inte så dumt att vara i puberteten fortfarande, då skulle jag kanske ha en chans att nå över 1,60. Men det kanske är lite VÄL hoppfullt. Jag får nog inse mina begränsningar.
Beträffande humöret kom jag på att min pappas pubertet isåfall också borde dragit lite över tiden sisådär..... 35 år.
Idag skulle jag på infomöte på jobbet och av någon anledning kände jag mig rent full i fan när jag kom dit. Sådär rebell-uppkäftig och bara ville kaxa och visa alla att jag är smartare än dem. Ungefär så brukade jag behandla lärare jag inte respekterade (och samtliga vikarier). Jag insåg dock det olämpliga i att kaxa med chefen närvarande och chillade lite.
Men alltså på allvar- tillbringar man tillräckligt mycket tid i Stockholms kollektivtrafik blir man till slut full of yourself. Folk är strange fan, på ricko.
Det kan hända att jag just nu sjunger något om att jag är en vampyr. Kanske.
Cheers and good night.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment