Det här med att köra bil har faktiskt gått alldeles lysande sen jag fick mitt körkort (och uppenbarligen även innan, annars skulle jag nog inte fått det). Detta med ett litet undantag. Trots att det kan ses som något förnedrande är jag man nog att bjucka på det hela:
I torsdags kväll tänkte jag att det minsann var en strålande idé att köra (solo!) till darling - dels för att träffa darling såklart men också för att köra alldeles själv för första gången. Sagt och gjort, frid och fröjd.
Fredag morgon slår jag upp de naiva blå och tittar så småningom ut genom fönstret. Snö. Snö snö snö. Inte plogat, ingenstans. Jag, ensam med bil. Mina tankar sammanfattades i ett kärnfullt "crap". Efter lite fnurlande insåg jag att jag var en strandad val.
En timme senare kom min far och min bror i en gemensam bil. Sen körde bror hem den bilen jag åkt dit i. Själv satt jag uppkrupen i passagerarsätet i pappas bil. Valen var räddad. Lite förnedrad, men räddad. Till mitt försvar var det faktiskt satans halt. Men ändå. Lite snöpligt var det faktiskt - men det bjuckar jag på.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment