Library lovers.

Utflykt till stadsbiblioteket idag. Skaffade dit mig Röfv också. Egentligen är det svårt att ha sällskap på bibliotek, folk i polotröjor och fotriktiga skor brukar kasta arga blickar om man råkar viska eller typ, svälja. Fast samtidigt förstår jag dem. Det coola med bibliotek är ju tystnaden. Rotundan på stadsbiblioteket är en av mina favoritplatser i Stockholm. Det är nästan magiskt med tystnaden och bara böcker böcker böcker överallt. Allra tystast är det i facksal 1 med alla historieböcker. Det är min favoritsal - de mest intressanta böckerna och allra mest tyst.

När jag och Röfv kikat runt lite samt plockat på oss sex böcker var så kände vi att det nog var bäst att vi gick innan vi plockade på oss mer böcker än vi orkade släpa hem. Jag gjorde slag i saken och köpte en tygkasse med stadsbibblan-tryck som jag redan älskar för den får mig att känna mig nördig och litterär. Sen tog vi en sväng förbi 7-11 och köpte på oss ciabatta, banan och big brownie som vi åt i solen medan vi pratade om det ena och det tredje vilket visade sig vara bl.a. var blygdbenet egentligen sitter, hur ser mongoliska flygplan ut samt ett konstaterande att banan och big brownie var en ovanligt lyckad kombination.

Sådana här bra söndagar är man alls inte bortskämd med.


Cheers.

Some cause happiness wherever they go; others whenever they go.

... och alltför få inser när de tillhör den senare gruppen...


Cred till Oscar Wilde.

In? Jag kommer knappt ut...

Jag har upplevt något alldeles nytt idag; jag har blivit portad! Från ett uteställe! Hahaha. Med hela historien bakom är det inget annat än humoristiskt. Alltså:

Står man i en garderobskö och någon försöker tränga sig så blir man ju pissed. Jag och Fata var på Huset och stod i just kön till garderoben när det kommer en snubbe och försöker "ursäkta" sig förbi. Jag reagerar knappt och framförallt flyttar jag inte på mig. Snubben (som är typ ~45) blir alldeles vrång och häver ur sig det nog så arroganta "när jag säger ursäkta ska du flytta på dig!".

Okej. Empirisk undersökning här; HUR många skulle inte ilskna till lite efter den jävla kommentaren? Well, åtminstone jag. Jag svarade dock bara "håll käften" och vände mig sedan om för att ta min jacka och väska. När jag vänder mig tillbaka har snubben tillkallat en vakt och säger sådär lagom kaxigt "du ska be om ursäkt innan du går härifrån!".

Keep dreaming mister är min första, andra och tredje tanke. Snubben hetsar upp sig ännu mer varpå vakten säger något i stil med "om du misskött dig så ska du be om ursäkt". Sedan förtydligar han - "han äger det här stället". Aha. Det är därför de är stingsliga. Jag förklarar situationen för vakten och deklarerar vänligt men bestämt att jag minsann inte tänker be om ursäkt medan snubben tjatar om att jag sagt"håll käften" till honom. Sedan försöker jag gå. Vad fan tror ni inte vakten gör då annat än att ställa sig I MIN VÄG. Eh va?

Alltså. In gick bra men ut kommer jag alltså inte. Jag håller fast vid att jag inte tänker be om ursäkt och säger sedan "ni kan fan inte hindra mig från att gå UT". Då kommer det fasansfulla hotet från snubben; "du kommer aldrig få komma in här igen" och uppmanar vakten att skriva upp mitt namn. Well BUHU! De kan ju drömma om att jag uppger mitt namn och de kan heller inte hålla kvar mig. Jag seglar ut, med mer heder än de nånsin haft och med blickarna brännandes i ryggen.

Fan vad synd att jag aldrig mer får njuta av kass musik och horder av fula lammkött på Huset. BUHU!



Och nu vill jag inte gå och lägga mig för den värsta tinnitusen lagt sig. Kan dock dröja. Duscha först! Cheers and good night!

Work is the curse of the drinking classes

Fan, jag hade så inte bangat utgång ikväll om det inte vore för att jag ska jobba imorgon.

Cred för rubriken går till Oscar Wilde.


Cheers.

The not-so-hidden hidden agenda.

Folk tränar som galningar. Alla gör det. Tröttsamt som fan. Pratade med Emp på telefon häromdagen. Till sist häver människan ur sig "nä nu tror jag att jag ska ut och springa". Taskigt sagt. Jag hejdade mig lite i min rörelse och betraktade mig själv - en hand nerkörd i ett påskägg fullt med godis, munnen redan ockuperad med den handfull jag nyss tryckt in. She ruined all the fun! Ut och springa... Jag säger då det.

Jag kommer aldrig motiveras till träning med typ utseende eller hälsa. Fan, ett par trivselkilon är ju rätt mysigt och värmer bra på väg hem från nattbussen. Och hälsosamt är tråkigt - jag kommer ändå aldrig lyckas om jag inte blir nykterist och det blir jag inte. Kort sagt krävs en annan motivation - coolhet.

Eftersom jag givetvis vill vara den coolaste katten i den här förortsavkroken så behövs en del uppoffringar. Det är jävligt ocoolt att gå på bussen och flåsa som en StBernhard. Tyvärr gör jag detta varje morgon. Alternativen är att

1, Gå tidigare hemifrån och inte springa till bussen.
2, Träna så jag får kondis och kan springa utan att flåsa som ett djur när jag väl kommit på bussen.

Som den tidsoptimist jag är är nummer 1 omöjlig. Kvar återstår 2. Which brings us to the fact att jag cyklat över 3 mil den här påskhelgen.


Toodeloo.

Historien om den strandade valen

Det här med att köra bil har faktiskt gått alldeles lysande sen jag fick mitt körkort (och uppenbarligen även innan, annars skulle jag nog inte fått det). Detta med ett litet undantag. Trots att det kan ses som något förnedrande är jag man nog att bjucka på det hela:

I torsdags kväll tänkte jag att det minsann var en strålande idé att köra (solo!) till darling - dels för att träffa darling såklart men också för att köra alldeles själv för första gången. Sagt och gjort, frid och fröjd.

Fredag morgon slår jag upp de naiva blå och tittar så småningom ut genom fönstret. Snö. Snö snö snö. Inte plogat, ingenstans. Jag, ensam med bil. Mina tankar sammanfattades i ett kärnfullt "crap". Efter lite fnurlande insåg jag att jag var en strandad val.

En timme senare kom min far och min bror i en gemensam bil. Sen körde bror hem den bilen jag åkt dit i. Själv satt jag uppkrupen i passagerarsätet i pappas bil. Valen var räddad. Lite förnedrad, men räddad. Till mitt försvar var det faktiskt satans halt. Men ändå. Lite snöpligt var det faktiskt - men det bjuckar jag på.

Dagens Wilde

Fashion is a form of ugliness so intolerable that we have to alter it every six months.
Oscar Wilde

Three down, NONE to go!

Jag har tagit körkort! Dags för alla att hålla sig inne! :O

Det logiska svaret är: säl!

I bilen på väg hem från våra respektive arbetsplatser så skulle min styvmor låna min fars mobil. Konversationen som följde lät ungefär såhär:

S: Men vilken knapp ska jag trycka på?
P: Den där - längst ut!
S: Den här?
P: Nej, LÄNGST UT!
S: Den med en säl på?
P: .... Jag tror det är en lur..
(Här bröt jag ihop av skratt)
S: Det ser ut som en säl ju!
P: Jaha, och vad skulle knappen på andra sidan vara då? En säl som man ska lyfta?
S: Ja?

Nej, min styvmor är inte korkad. Hon bara ...ehhh... ser sälar.

That's all folks! Cheers and goodnight!

Don't matter what I say only what I do, I never mean to do bad things to you, so quiet but I finally woke up, if you´re sad it's time you spoke up too

Aw. Zappade på teven och hamnade mitt i någon film som säkerligen inte plockat hem några Oscars. Och så helt bara sådär då börjar de spela Out of My Head av Fastball. Jag älskar den låten! Favvo favvo! Hittade Fastballs album "All the Pain Money Can Buy" någon gång när jag var liten, min syrra hade glömt kvar den när jag ärvde hennes rum. Skitbra! Första skivan jag diggade på riktigt. Out of my head och The Way såklart. Hallå! Fatta grejen! Älska Fastball!

Och det var artiklar som denna som såg till att jag aldrig kommer satsa på journalistik

Jag kan verkligen störa mig på dålig journalistik. Det kan vara vinklat, dåligt språk, felstavningar, särskrivningar, oetiskt (som att nämna politisk/etnisk/religiös tillhörighet där det är irrelevant) eller sensationsjournalistik. Och sen kan det bara vara helt jävla meningslöst. Som detta:


Linda Bengtzing slog av Perrellis nagelkedja

GLOBEN. Mitt under den dramatiska omröstningen uppstod dramatik i green room.
Linda Bengtzing slog plötsligt av konkurrenten Charlotte Perrellis nagelkedja.
- Hon blev ledsen, säger Linda Bengtzing till Expressen.se.

Dramatik uppstod i green room efter att jurygrupperna lämnat sina röster.
Charlotte Perrrelli låg etta, Linda Bengtzing en bit efter.
Då beslöt sig Bengtzing för att gå över till konkurrentens bord.
– Jag kom fram och tog godis av Charlotte och sa: "Jag vill ha en tolva, det var mitt mål, kan jag få en av dig?" Hon sa: "Ja, det kan du få", berättar Linda Bengtzing.
När schlagerstjärnorna kramade om varandra fastnade Linda Bengtzing i konkurrentens nagelkedja – som gick av.
Under Expressen.se:s intervju hittar Linda Bengtzing kedjan under Charlotte Perrellis bord (som det sitter två tuggummin under...).
– Jag slog av kedjan, berättar Linda Bengtzing och fortsätter:
– Då blev hon ledsen. Då sa jag: Bli inte ledsen, det här betyder tur att jag slog av dig kedjan. Och så vann hon!
Linda Bengtzing beklagar samtidigt det inträffade:
– Det var synd också för den var jättefin.
Enligt Linda Bengtzing klarade sig Charlotte Perrellis nagel utan skador.

Av Oscar Julander


Jag menar; vad hände? Var ska jag börja?

Dramatik? En avbruten nagelkedja är INTE dramatik. Och avslutningen tar ju priset. Vem fan BRYR SIG om Charlotte jävla Perrellis nagel har gått av? INGEN! För i helvete! Jag bara hatar kvällstidningar och deras journalistik. Hur kan man ens komma på tanken att skriva en sådan artikel? Eller sedan publicera den? Det är så dåligt, så värdelöst, så motbjudande. Var finns självrespekten Oscar Julander? Du borde SKÄMMAS!

Puberty strikes

Jag har börjat fundera lite på om jag är lite sen i utvecklingen. Det känns som att jag är kvar i puberteten eller nåt. Mitt humör svänger ungefär varannan sekund och asså livet är fett orättvist och alla är emot mig. Nej, inte riktigt så men lite, ibland. Det vore kanske inte så dumt att vara i puberteten fortfarande, då skulle jag kanske ha en chans att nå över 1,60. Men det kanske är lite VÄL hoppfullt. Jag får nog inse mina begränsningar.

Beträffande humöret kom jag på att min pappas pubertet isåfall också borde dragit lite över tiden sisådär..... 35 år.

Idag skulle jag på infomöte på jobbet och av någon anledning kände jag mig rent full i fan när jag kom dit. Sådär rebell-uppkäftig och bara ville kaxa och visa alla att jag är smartare än dem. Ungefär så brukade jag behandla lärare jag inte respekterade (och samtliga vikarier). Jag insåg dock det olämpliga i att kaxa med chefen närvarande och chillade lite.

Men alltså på allvar- tillbringar man tillräckligt mycket tid i Stockholms kollektivtrafik blir man till slut full of yourself. Folk är strange fan, på ricko.



Det kan hända att jag just nu sjunger något om att jag är en vampyr. Kanske.


Cheers and good night.

Vänstern skojar till det

Ibland måste man ha lite självdistans. Det här är faktiskt riktigt roligt.

Skadeglädje är den enda sanna glädjen!

Jag, som hatar schlager, röstade FEM gånger ikväll. På Nordman, i omgången när han tävlade mot Carola. Hahaha. Jag haaaaaatar Carola. Slog faktiskt till med en segerdans när hon åkte ut. Hennes min var obetalbar. Och nu ska hon visst lägga ner med schlagern, inte en dag för tidigt. Moahaha.

Kalla det besatt, det gör jag med.

Jag får aldrig nog av "Jag är en vampyr". Markus Krunegård, jag älskar dig för den jävla låten! Jag bara lyssnar om och om igen, 10 gånger på raken och det är så bra, så vackert, så härligt, så vemodigt men ändå inte. Det är som livets bästa och värsta ögonblick, all saknad, all framtid, all kärlek - bra som dålig, allt det är samlat i en låt. Hur gör man det liksom?

jag är en vampyr jag suger och spyr jag vill komma in jag vill bli din.

It's art you know, just art.

En vän till mig blev intervjuad av en stor och hyfsat välkänd blogg. De behövde en bild och han drog fram en som faktiskt är jävligt snygg. Uppenbarligen trodde storbloggen att det var en väldigt seriöst tagen pressbild. Därför frågade de också vem de skulle skriva som fotograf (/förmodligen också för att de måste det) .

Hursomhaver, det roliga med historien är att den där jävla bilden är en fyllebild, tagen utanför Naglo. Vem den numera omnämnde fotografen är? Jag. Hahaha.

Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.

Idag på pendeln hem satt jag i samma "sexa" som typ fem brains.

En kille satt och vände och vred på en Rubiks kub och grym var han också. Vem fan har det som tågsysselsättning liksom?

En gubbe satt och läste en bok och gjorde små anteckningar i marginalen, små frågetecken här och där och en och annan understrykning av ord i texten. Helt enkelt ett jävligt avancerat sätt att läsa.

Sen satt det två män i sina bästa år (dvs de som kommer efter övre medelåldern men innan pensionen) med allvarliga uppsyner och förde en konversation om säkerligen allvarliga ting.

Slutligen satt där en nörd (jo men han var det), med gamnacke och hela kittet och såg ut som han arbetade med att lösa typ Enigmakoden (om det nu inte vore knäckt liksom). Svär att han var geni, han verkade lagom asocial och dessutom kramade han en gammal Metro för glatta livet.

Den sjätte och därmed sista människan i den "sexan" var en blond brud som ägnade en oproportionerligt stor uppmärksamhet åt att pilla bort ett flagnande nagellack. Alltså jag.

Jag kände mig som den udda grejen som skulle bort, precis som med Magnus Häremstam i "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Omtänksamhet extended edition.

En kassörska på en Ica här i närheten där min styvmor brukar handla har tydligen både skägg och mustasch. Detta faktum stör min kära styvmor väldigt mycket då hon är helt övertygad om att den enda anledningen till denna ansiktsbehåring (förutom de uppenbart dåliga generna) är att kvinnan i fråga inte vet hur hon ska få bort det. Styvmor är nu villrådig; hur berättar hon diskret att kvinnan har skägg och samtidigt lyckas inflika hur hon kan få bort det?

Efter att detta dilemma tagits upp under middagen häromsistens så lyckades vi jobba fram ett antal förslag genom ruggigt effektiv brainstorming. Vissa är dock lite halvdåliga eftersom de inte täcker in hårborttagningstips:

- Råka säga "oj, du har nåt svart där" peka på typ hela munområdet.
- Ta reda på hennes födelsedag och ge henne en ansiktsansning på salong anonymt (eller icke anonymt, det funkar det med).
- Ta reda på när hon fyller år och få hennes arbetskamrater att ge henne en ansiktsansning.
- Köpa en vaxburk och, när hon tar upp den från bandet, lite generat viska något om "jag använder den för att ta bort mustaschen".
- Diskret droppa en prislista från en skönhetssalong på bandet med alla varor (den kom jag på nu btw).

Enklast av allt:

- Ta med ett barn och instruera det att fråga "varför har tanten skägg?". Ingen skulle ana något, ungar är ju elakast.

Kan informera om att ingen av ovanstående planer har genomförts än. Om så sker utlovas återrapportering.

En parentes bara.

(Jag har aldrig lyssnat på Laakso men det här är åtminstone jättejättebra så det kanske är dags nu. Cred Popmorsas blogg.

Äh vad fan. Lyssna bara! Jag är en vampyyyyyr!)


Btw btw btw så snälla snälla någon kan man inte få dansa jättemycket på Baba Sonic på onsdag? Finns det kvar? Eller har jag jobbat för länge och blivit gammal?