Det är tur att man har fantastiska vänner när man själv känner sig allt annat än fantastisk.

Gud, jag är en idiot, på fler fronter samtidigt. En multipel idiot. Fan.

Nothing is average nowadays

Åh, vissa utekvällar är bara så, så jävla EPISKA. Vissa stunder när man stannar upp och tänker "shit, this is it, bättre blir det inte, det är DET HÄR jag kommer se tillbaka på hela satans livet". Typ jag och miss Sofia på Trädgården mitt i denna fantastiska sommar, de spelade "Young folks" och allt annat ljud försvann och allt var bara dans dans dans och lyckliga leenden och ljusspel på undersidan av en betongbro, 30 meter över en pulserande, dansande folkmassa. Så jävla perfect. Eller igår kväll, en efterfest som bestod av skitsnack, musik och fantastiska människor och en känsla av sorglöshet, inget planerat, inget som spelar roll just nu utan det är helt OKEJ att ligga på ett golv och skratta åt Povel Ramel-texter klockan halv sex på morgonen.

Nånstans är jag nästan rädd för att jag lever the best days of my life just nu och inte fattar det tillräckligt för att ta vara på det. Njuta av att vara sorglös student istället för att stressa in i verkligheten med jobb och avsaknad av sorglösa tisdagsnätter på golvet i ett rum i en evighetslång studentkorridor.


Episkt. Jag säger bara det. Episkt.

You makin me crazy

Blir galen av att vänta på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Bah!