Sporadiskt ordtrollande

Läste en annans blogg och det var inte sådär ovanligt bra eller så men det var så lätt på nåt sätt. Jag hade känslan inne igår, den där känslan när man kan trolla med ord. Det flyter och man känner sig så djävelusiskt kvicktänkt och begåvad. Korta stunder, bör tilläggas. Inspiration heter det visst och hade jag haft den känslan oftare hade jag hoppats att den skulle bli mitt levebröd men som det är just nu skulle jag nog få svälta.

Har gjort ett återvändande, ett tillfälligt sådant, till min "barndoms stad" som en vän skulle ha uttryckt sig. Min kärlek till Stockholm är faktiskt större än jag trott, det kändes när jag flyttade ifrån men det kändes än mer när jag återvände. Att vandra sena nätter, konstigheter man tar sig för, människor man träffar, för att inte tala om konstigheterna som människorna man träffar tar sig för. Och alla människor man passerar utan att veta något om. Inte sagt att det inte finns i andra städer men utbudet (åhh, kapitalisten i mig kröp just upp och satte sig på axeln), variationen, valmöjligheterna! (Nu bör man här inse att jag räknar innanför vårt lands gränser, jag är inte helt tappad bakom vagnen.)

Och när valmöjligheterna tryter; när ska man bli vuxen och lära sig leva ensam? Jag menar inte ensam som i eremit, jag menar ensam som i att sitta själv en kväll och göra ingenting och njuta av sitt eget sällskap. Jag går i perioder men älskar att ha fullt upp. Älskar att aldrig vara ledig, att alltid ha nåt planerat och att komma upp i tempo. Höstens projekt är att befinna sig i upptempo jämt. Inser nu hur ohälsosamt det låter men jag mår bättre då. Eller så mår jag bättre för att jag inte hinner tänka och det är ju givetvis en mindre charmerade insikt. Kanske man skulle lära sig att vara ensam. Jag, den ultimata förhållandemänniskan. Varför ska det vara så svårt att särskilja förhållandelängtan från kärlek? Veta när man vill ha någon i allmänhet och veta när man vill ha någon i synnerhet? Att längta efter någon på riktigt och att längta efter vem som helst. Eller kanske att vara som för lite smör på en jättemacka för att glömma bort vad som känns på riktigt.

Jag har haft en förmåga att lämna mitt fysiska jag i sticket när det psykiska inte vet vad det vill. Att låta det fysiska prova och ta smällen och sen får det psykiska utvärdera. Sen kommer det ikapp, föga förvånande och det psykiska hatar det fysiska för att det lät det hända. Det är så lätt att veta hur man skulle vilja vara och så svårt att vara så. Släppa in någon i sin fredade borg för att visa att man kan göra det utan att det berör en och sen förstå alldeles för sent att man lurat sig själv.

Min hjärna och mitt hjärta är just nu som en blind som leder en annan blind. Och inte som i den gamla klyschan utan som i totalt ovetande och i total förvirring.

Ordtrollandet som jag trodde var så nära försvann med ens. Som en såpbubbla som brister så fort man nuddar den. Som alltid. Fattig skribent var det, ja.