Tenta avklarad. Följdes av shopping på Akademibokhandeln (jag ska FROSSA i böcker den här julen; så himla mycket bra att läsa!) och en tur på systemet.
Just nu försöker jag packa med musik på hög volym samtidigt som jag äter tortellini, brieost och parmesan och dricker GT. Om en dryg timme ska jag svänga förbi fröken von C och sedan beger vi oss vidare för middag med världens bästa vänner och sedan utgång.
Imorgon Thailaaaaand.
Blir livet bättre? Really?
Thursday, 17 December 2009
Sunday, 18 October 2009
Wednesday, 9 September 2009
Det är tur att man har fantastiska vänner när man själv känner sig allt annat än fantastisk.
Gud, jag är en idiot, på fler fronter samtidigt. En multipel idiot. Fan.
Wednesday, 2 September 2009
Nothing is average nowadays
Åh, vissa utekvällar är bara så, så jävla EPISKA. Vissa stunder när man stannar upp och tänker "shit, this is it, bättre blir det inte, det är DET HÄR jag kommer se tillbaka på hela satans livet". Typ jag och miss Sofia på Trädgården mitt i denna fantastiska sommar, de spelade "Young folks" och allt annat ljud försvann och allt var bara dans dans dans och lyckliga leenden och ljusspel på undersidan av en betongbro, 30 meter över en pulserande, dansande folkmassa. Så jävla perfect. Eller igår kväll, en efterfest som bestod av skitsnack, musik och fantastiska människor och en känsla av sorglöshet, inget planerat, inget som spelar roll just nu utan det är helt OKEJ att ligga på ett golv och skratta åt Povel Ramel-texter klockan halv sex på morgonen.
Nånstans är jag nästan rädd för att jag lever the best days of my life just nu och inte fattar det tillräckligt för att ta vara på det. Njuta av att vara sorglös student istället för att stressa in i verkligheten med jobb och avsaknad av sorglösa tisdagsnätter på golvet i ett rum i en evighetslång studentkorridor.
Episkt. Jag säger bara det. Episkt.
Nånstans är jag nästan rädd för att jag lever the best days of my life just nu och inte fattar det tillräckligt för att ta vara på det. Njuta av att vara sorglös student istället för att stressa in i verkligheten med jobb och avsaknad av sorglösa tisdagsnätter på golvet i ett rum i en evighetslång studentkorridor.
Episkt. Jag säger bara det. Episkt.
Monday, 31 August 2009
Obviously something's gotta be done but it's just so fucking hard
Obviously something's gotta be done
I'm such a drama queen
Every time time time we meet
And you don't give a shit
A junkie, an addict, a slave for your love
But I'm not in love
I'm just obsessed
With hearing you say "yes please, come to me"
I'm high on you and on drugs
It is the worst combination of addictions
High on you and all drunk
This is were I make my big mistakes
Monday, 17 August 2009
Höjden av idioti - en vidrig syn på rätt och fel
Vissa dagar förstår man bättre än andra varför många människor inte känner tilltro till vårt rättssystem. I lördags var en sådan dag, då man kunde läsa i SvD om kammaråklagare Rolf Hillegrens syn på vad som är våldtäkt och inte:
"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust idag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."
Det kan vara det mest absurda jag läst, framförallt med tanke på att den stora majoriteten av våldtäkter begås just av personer som offret känner. Försvinner relevansen i ett "nej" bara för att man råkar känna personen som inte lyssnar på det? Det känns helt fruktansvärt med en kammaråklagare som uttalar sig på det viset när det redan idag finns ett stort mörkertal av våldtäkter som aldrig anmäls för att kvinnorna inte vill riskera att inte bli trodda. Att då höra en åklagare - den person som ska föra din talan i rätten! - stå och säga att det är ungefär lika farligt som att gå mot rött, det är precis vad vi INTE behöver. Stackars den kvinna vars våldtäktsmål ska drivas av Hillegren.
Nu har han blivit JO-anmäld och det ska han gott ha. Ett vidrigt, vidrigt uttalande som tyder på en fruktansvärd syn på vad som egentligen är rätt och fel. Nej, oavsett om ni så är gifta eller inte så kan inte den ena parten anse sig ha rätt att begå ett övergrepp. Aldrig någonsin. En våldtäkt är inte "oschysst", den är fruktansvärd och det finns inget förmildrande i att man känner gärningsmannen - tvärtom så utnyttjar ju gärningsmannen då det förtroende som kvinnan har för honom (för oftast är det en man).
Rolf Hillegren borde skaffa ett nytt jobb, gärna ett där han inte umgås med människor. Och sen tycker jag fruktansvärt synd om hans fru den dagen hon inte har lust.
"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust idag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."
Det kan vara det mest absurda jag läst, framförallt med tanke på att den stora majoriteten av våldtäkter begås just av personer som offret känner. Försvinner relevansen i ett "nej" bara för att man råkar känna personen som inte lyssnar på det? Det känns helt fruktansvärt med en kammaråklagare som uttalar sig på det viset när det redan idag finns ett stort mörkertal av våldtäkter som aldrig anmäls för att kvinnorna inte vill riskera att inte bli trodda. Att då höra en åklagare - den person som ska föra din talan i rätten! - stå och säga att det är ungefär lika farligt som att gå mot rött, det är precis vad vi INTE behöver. Stackars den kvinna vars våldtäktsmål ska drivas av Hillegren.
Nu har han blivit JO-anmäld och det ska han gott ha. Ett vidrigt, vidrigt uttalande som tyder på en fruktansvärd syn på vad som egentligen är rätt och fel. Nej, oavsett om ni så är gifta eller inte så kan inte den ena parten anse sig ha rätt att begå ett övergrepp. Aldrig någonsin. En våldtäkt är inte "oschysst", den är fruktansvärd och det finns inget förmildrande i att man känner gärningsmannen - tvärtom så utnyttjar ju gärningsmannen då det förtroende som kvinnan har för honom (för oftast är det en man).
Rolf Hillegren borde skaffa ett nytt jobb, gärna ett där han inte umgås med människor. Och sen tycker jag fruktansvärt synd om hans fru den dagen hon inte har lust.
Tuesday, 4 August 2009
Wednesday, 22 July 2009
Sporadiskt ordtrollande
Läste en annans blogg och det var inte sådär ovanligt bra eller så men det var så lätt på nåt sätt. Jag hade känslan inne igår, den där känslan när man kan trolla med ord. Det flyter och man känner sig så djävelusiskt kvicktänkt och begåvad. Korta stunder, bör tilläggas. Inspiration heter det visst och hade jag haft den känslan oftare hade jag hoppats att den skulle bli mitt levebröd men som det är just nu skulle jag nog få svälta.
Har gjort ett återvändande, ett tillfälligt sådant, till min "barndoms stad" som en vän skulle ha uttryckt sig. Min kärlek till Stockholm är faktiskt större än jag trott, det kändes när jag flyttade ifrån men det kändes än mer när jag återvände. Att vandra sena nätter, konstigheter man tar sig för, människor man träffar, för att inte tala om konstigheterna som människorna man träffar tar sig för. Och alla människor man passerar utan att veta något om. Inte sagt att det inte finns i andra städer men utbudet (åhh, kapitalisten i mig kröp just upp och satte sig på axeln), variationen, valmöjligheterna! (Nu bör man här inse att jag räknar innanför vårt lands gränser, jag är inte helt tappad bakom vagnen.)
Och när valmöjligheterna tryter; när ska man bli vuxen och lära sig leva ensam? Jag menar inte ensam som i eremit, jag menar ensam som i att sitta själv en kväll och göra ingenting och njuta av sitt eget sällskap. Jag går i perioder men älskar att ha fullt upp. Älskar att aldrig vara ledig, att alltid ha nåt planerat och att komma upp i tempo. Höstens projekt är att befinna sig i upptempo jämt. Inser nu hur ohälsosamt det låter men jag mår bättre då. Eller så mår jag bättre för att jag inte hinner tänka och det är ju givetvis en mindre charmerade insikt. Kanske man skulle lära sig att vara ensam. Jag, den ultimata förhållandemänniskan. Varför ska det vara så svårt att särskilja förhållandelängtan från kärlek? Veta när man vill ha någon i allmänhet och veta när man vill ha någon i synnerhet? Att längta efter någon på riktigt och att längta efter vem som helst. Eller kanske att vara som för lite smör på en jättemacka för att glömma bort vad som känns på riktigt.
Jag har haft en förmåga att lämna mitt fysiska jag i sticket när det psykiska inte vet vad det vill. Att låta det fysiska prova och ta smällen och sen får det psykiska utvärdera. Sen kommer det ikapp, föga förvånande och det psykiska hatar det fysiska för att det lät det hända. Det är så lätt att veta hur man skulle vilja vara och så svårt att vara så. Släppa in någon i sin fredade borg för att visa att man kan göra det utan att det berör en och sen förstå alldeles för sent att man lurat sig själv.
Min hjärna och mitt hjärta är just nu som en blind som leder en annan blind. Och inte som i den gamla klyschan utan som i totalt ovetande och i total förvirring.
Ordtrollandet som jag trodde var så nära försvann med ens. Som en såpbubbla som brister så fort man nuddar den. Som alltid. Fattig skribent var det, ja.
Har gjort ett återvändande, ett tillfälligt sådant, till min "barndoms stad" som en vän skulle ha uttryckt sig. Min kärlek till Stockholm är faktiskt större än jag trott, det kändes när jag flyttade ifrån men det kändes än mer när jag återvände. Att vandra sena nätter, konstigheter man tar sig för, människor man träffar, för att inte tala om konstigheterna som människorna man träffar tar sig för. Och alla människor man passerar utan att veta något om. Inte sagt att det inte finns i andra städer men utbudet (åhh, kapitalisten i mig kröp just upp och satte sig på axeln), variationen, valmöjligheterna! (Nu bör man här inse att jag räknar innanför vårt lands gränser, jag är inte helt tappad bakom vagnen.)
Och när valmöjligheterna tryter; när ska man bli vuxen och lära sig leva ensam? Jag menar inte ensam som i eremit, jag menar ensam som i att sitta själv en kväll och göra ingenting och njuta av sitt eget sällskap. Jag går i perioder men älskar att ha fullt upp. Älskar att aldrig vara ledig, att alltid ha nåt planerat och att komma upp i tempo. Höstens projekt är att befinna sig i upptempo jämt. Inser nu hur ohälsosamt det låter men jag mår bättre då. Eller så mår jag bättre för att jag inte hinner tänka och det är ju givetvis en mindre charmerade insikt. Kanske man skulle lära sig att vara ensam. Jag, den ultimata förhållandemänniskan. Varför ska det vara så svårt att särskilja förhållandelängtan från kärlek? Veta när man vill ha någon i allmänhet och veta när man vill ha någon i synnerhet? Att längta efter någon på riktigt och att längta efter vem som helst. Eller kanske att vara som för lite smör på en jättemacka för att glömma bort vad som känns på riktigt.
Jag har haft en förmåga att lämna mitt fysiska jag i sticket när det psykiska inte vet vad det vill. Att låta det fysiska prova och ta smällen och sen får det psykiska utvärdera. Sen kommer det ikapp, föga förvånande och det psykiska hatar det fysiska för att det lät det hända. Det är så lätt att veta hur man skulle vilja vara och så svårt att vara så. Släppa in någon i sin fredade borg för att visa att man kan göra det utan att det berör en och sen förstå alldeles för sent att man lurat sig själv.
Min hjärna och mitt hjärta är just nu som en blind som leder en annan blind. Och inte som i den gamla klyschan utan som i totalt ovetande och i total förvirring.
Ordtrollandet som jag trodde var så nära försvann med ens. Som en såpbubbla som brister så fort man nuddar den. Som alltid. Fattig skribent var det, ja.
Subscribe to:
Posts (Atom)